Nu har jag förberett mig lite mer än inför förra inlägget.När man har begränsat med tid vid internet så vill man inte sitta och skrivablogg som tar lång tid när man har mail, bank och andra ärenden som man måstehinna med. Denna gång har jag dock som sagt förberett mig mer genom att skrivaett inlägg hemma, innan jag begav mig iväg till hotellet.

Första veckan här nere i St Anton im Montafon har det varitsol och blå himmel hela tiden. När vi anlände måndagen den femte januari såhade det då inte snöat på fyra dagar. Idag (14:e januari) så har det kommitliiite snö uppe i bergen, men nere i dalen är det plusgrader, så här kommer detingen snö. I övrigt så har vädret varit kallt, vi har haft mellan -7 till -13°cpå morgnarna här hemma.

Förra veckan gick vi till Schweiz.  Häftigt? Nja. Från Gargellen, ett av skidområdena iMontafon-dalen är det inte långt till den schweiziska gränsen. Över en kambara, närmare bestämt. Vi drog på stihgudarna på skidorna och började traskauppför berget. Efter ca. en timme så var vi högst uppe på kammen ochbokstavligen talat balanserade på gränsen mellan Österrike och Schweiz.  Vi gled nedför kammen åt Schweiz-hålletoch började gå uppför igen mot nästa kam. Jag fick ett sms om att jag nu befannmig i Schweiz och att min samtalstaxa inte var som hemma. Det skulle kosta mig9,50: - per minut att ringa, plus ytterligare 4,50: - per samtal. Om jag villesurfa med mobilen skulle det ha kostat 120: - per MB. Snordyrt, rent utsagt.När vi hade turat i 1,5 timmar till och var högst uppe på en annan topp såbeslöt vi oss för att äta lunch där. Vädret var kanon. Lagom varmt, soligt ochhelt vindstilla. Där satt vi, mitt på en alptopp med milsvidd utsikt och åt vårmatsäck, svettiga och solvarma. Ibland är livet bra härligt.

När vi var klara med allt vad matsäck innebär och närhudarna var nedstoppade i ryggsäcken så begav vi oss nedför berget. Under vårfärd nedför lyckades vi hitta en del ytor med ospårat puder att surfa på. Färdennedför tog kanske fem till tio minuter. Var det värt det? Ja, helt klart.

Igår (13:e januari) turade vi igen. En lite kortare tur denhär gången. Vi utgick ifrån en lift i lilla systemet Golm, gick utmed en kamfram till vårt mål, en topp en timmes turande från liften. Här åt vi vårmedhavda lunch, och precis när vi var klara och skulle packa ihop så börjadedet blåsa lite smått. Inte mycket, men har det tidigare varit helt vindstillaså behövs det inte mycket vind för att det ska kännas när man är högst upp påen välexponerad alptopp. Nåväl, innan vi hade börjat packa ihop så kom det enäldre herre som var ute på ensamtur. Vi hörde oss för lite om var han skulleåka och berättade var vi hade tänkt oss att åka ned. Vi frågade även hur detvar att ta sig till rodelbanan som enligt liftkartan borde vara tillgängligfrån den toppen. Gubben sa att han själv skulle ta den vägen, och vi fick gärnaåka med honom. Så det gjorde vi, och alla var glada över det. Vi var glada överatt få en guidad tur nedför berget och gubben var glad för att då slapp han åkaensam ned. På väg nedför berget hittade vi även en del skog där vi förmodligenkommer att hålla till då det snöar och är dålig sikt. Perfekt. En nackdel medGolm är gondolliften som man måste ta för att komma upp på berget. Det finnsbara skidfack för vanliga människor (det går dvs. inte att få ned breda skidori facken). Jävla U-land. Inte ens ett litet snowboardfack finns det. Uruselt.Vad man då får göra är att trä på en snowboardkondom på skidorna, och ta meddem in i liften. Jag har lite problem med att få in mina Mantra på ett brasätt, och det är ändå min minsta skida, så jag undrar hur det ska gå med minatvå andra par skidor? Nåväl, detta gör att man bara kan sitta fyra personer igondolen som egentligen ska ta åtta personer. Lifter har två mellanstationerdär folk kan kliva på, och när vi kommer till de stationerna så tror folk attdet finns hur mycket plats som helst i gondolerna, eftersom det inte sitternågra skidor i skidfacken. En gång när vi var på väg upp så kom det en tyskgubbe och skulle kliva på, kricke skriker flera gånger på tyska att gondolen ärfull, men gubben klämmer sig in i alla fall och det blir ordentligt trångt iliften.

Vi har testat på Apres-ski en gång, på ett litet ställe somheter Ur-Monti, beläget vid Hochjochbahns dalstation. Inte lika bra drag som påPizz-Pub i Fügen, men rätt okej ändå. När vi skulle ta tåget hem så missade videt precis och bestämde oss då för att leta upp Mobar som vi hade sett reklamför på lokal-tv. Mobar skulle synas från Bahnhof hade en bartender på Ur-Montisagt. Men vi hade aldrig sett det. Peter frågade en kille som först intefattade vad Peter menade. Sedan drog killen med Peter runt hörnet, och där lågMobar, i samma lilla byggnad som stationshuset! Hur hade vi kunnat missa det?Trekvart till nästa tåg. Vi gick in på Mobar, som inte hade öppnat officielltännu, men där inne satt det några människor som granskade oss noga när vi klevin med full skidmundering, fyra skandinaviska grabbar. Vi drog i oss ett partre öl och sedan tog vi tåget hem, mycket nöjda över att ha hittat till Mobar.

Nu har vi provat afterski en gång till, Ur-Monti igen. Vivar lite tidigare den här gången dock, så vi fick sitta inomhus vid ett bordoch dricka vår öl och äta vår pizza. Det var lite bättre stämning igår (16januari). Många fler ungdomar där, kändes det som. Vid vårat bord var det sex platser,så det hände att folk frågade om de fick slå sig ned vid de platser som vi intehade beslagtagit, och visst var det okej. De flesta snackade dessutom engelskaså då blev det lite mer socialt. Trevligt. Jag och Daniel beställde invarsin stol öl, 1 liter stora var dem. Beställde man en stor öl fick mandessutom en solhatt med Ur-Montis logga på. Vi kom hem med ett par mössorvardera. Närdet var stängningsdags på Ur-Monti så gick vi ned till Mobar för att fördrivakvällen vidare. När vi skulle åka hem såvisste vi att tågen hade slutat att gå, och nattbussarna hade vi ingen koll på.Förmodligen hade de inte börjat gå än, så vi tog en taxi, jag, Peter ochDaniel. Kricke hade tagit ett tidigare tåg hem, precis innan stängningsdags påUr-Monti. Taxikillen vi åkte med frågade om vi ville ha svart eller vit taxa…Vi kom hem vid halvtolvtiden skulle jag tro. När jag öppnade garaget för attställa in mina skidor så möttes jag at två meckande österrikare som var i fullfärd med att sätta ihop traktorn som stod i garaget. De tittade lite konstigtpå mig som kom in i full skidmundering nästan mitt i natten, och ställde ifrånmig mina skidor. ”Apres-ski” sa jag. ”sehr spät” svarade en av gubbarna. ”sehrgut apres-ski” kontrade jag med, varpå båda gubbarna började skratta.

När vi handlar mat så åker vi in till Bludenz, det ärtroligtvis den största ”staden” i Vorarlberg, som den här regionen heter. Därfinns ett ganska stort köpcenter/galleria med ett flertal butiker så som Hervissport, H&M, optiker, skräddare, skomakare, guldsmed, tobaksaffär, snabbköpmm. samt Interspar, som är som ICA Maxi eller  coop forum. En bra affär som verkar ha det mesta. Om visaknar något eller inte ska handla så mycket åker vi inte till Bludenz, utan dågår vi till bagaren i byn som har det mesta, eller tar bilen till Vandans ochhandlar på en liten Spar-butik.

Ni kanske undrar vilka ”vi” är? Det ska jag berätta för Er. Förstoch främst så är det Jag, och Ni bör veta vem Jag är. Om inte, skriv enkommentar så kanske jag berättar det lite senare. Åker på Mantra, AK RocketS-LAB och Sanouk. Sen har vi Christian Åkesson, aka ”kricke”.  En gammal 29-åring från Uddevalla, åkerpå Gotama och Pontoon. Peter Andersson, 26-åring från Skåne, åker på LegendPro. Och sist, Daniel Nilsson, 27-åring från Örebro, åker också på Legend Pro,fast med lös häl, dvs. telemark.