Jag har sett att det har klagats på dåligt användande av enter-tangenten, men det är bara det att bloggen inte är helt kompatibel med word, och eftersom jag skriver inläggen hemma och bara postar dem i bloggen så orkar jag inte sitta och dela upp alla stycken enligt punkt och pricka, så håll ut. /Martin

Onsdag 11:e februari. Idag har det varit fint väder. Det harsnöat hela dagen! Vi har varit i Hochjoch och åkt skog hela dagen. Det harvarit grymt bra i stort sett överallt.

Torsdag 12:e februari. Dagen spenderades i Golm. Som vanligttog vi våran favoritgondol för att sedan bränna lite pist ned till 6-stolarenRätikonbahn, som tar oss till toppen av systemet. Väl framme så skråade vi somvanligt över kammen för att komma till skuggsidan av berget och åka offpistenned. Vi kör ned för branten och det är så mycket snö så det blir inte mångasvängar på väg ned. På skrået tillbaks till liften så får vi för oss att nu skavi utforska terrängen ned till dalen, utan att skråa tillbaka till liften.Tidigare har vi sett att det har varit folk som kört ned där i skogen, så viåker ned ungefär på samma ställe. Snön är hur bra som helst, och med KrickesPontoon (som jag lånade idag) under fötterna så flöt det på helt underbart. Närvi står där i skogen och njuter så hör vi en massa dova smällar. Det ärpistörerna som spränger laviner. Efter smällarna följer ett rumlande ljud avforsande snö. Det är stora laviner de spränger. Man känner sig rätt liten närman stor där i en glänta i skogen med alla de ljud omkring sig. Vi fortsätterned och kommer snart fram till en bäck som vi får hoppa över. Det går bra ochingen blir blöt. Efter lite diskuterande om vilket vägval vi ska ta så börjarvi skråa lite för att inte tappa så mycket höjd. Vi passerar två fina fält, menkänner att vi är för långt bort ifrån systemet för att åka ned där, så viskråar lite till. Efter en del skråande kommer vi till en bäck till, som viockså hoppar över. Vid nästa fält åker vi ned och hamnade tillslut i en tillbäckravin. Den slutade med att vi var tvungna att glida ned för ett tre meterhögt stup. Vid sidan av så fanns det en del grenar att hålla sig i så man intetrillade ned för snabbt. Tyvärr så gick den grenen jag höll i av, så jagtrillade ned lite längre än jag planerat, men det gick bra. Efter det fallet såhade vi klarat det värsta. Vi kom ned till en liten väg som gick längs enflod/bäck. Vi gled på den vägen tills vi träffade en skiroute som så småningomtog oss tillbaka till liftsystemet. Vi åkte upp med liften och gick till restaurangen för att käka lunch.Klockan var en bit över tolv nu efter det långa och jobbiga åket. Eftersom mackornavar slut imorse så tog jag en pizza till lunch, den var rätt stor men mättadeknappt ändå. Efter lunchen åkte vi till skirouten och körde ned i den, men vitappade bort oss på grund av dålig skyltning och hamnade i en annan bäckravin,en riktigt jobbig sådan. Peter åkte ned en bit innan han stannade och sa attdet såg rätt svårt ut, så Daniel och Kricke skråade lite längre ut i skogen.Jag stannade kvar uppe i ravinen och funderade på vilken väg som skulle varabäst. Fredrik var framför mig och Peter hade börjat ta sig ned för isfallet hanstod ovanför. Ett isfall på cirka fyra meter. Jag valde vägen nedför isfalletoch det kändes som ett bra val. Tog man det lugnt så var det inge problem attslå inte stålkanterna i isen. Det gick inte snabbt att komma ned, men det gick.Efter isfallet så skråade vi upp ur ravinen och körde mer in i skogen. Där vardet brant, rejält brant. Peter åkte först, tätt följd av Fredrik. Jag höll migett par meter bakom på skrået och inväntade information om hur det såg utlängre fram. Peter sa att här ska vi nog vända om. Det var tydligen skitbrantoch dåligt med snö, så Peter frågade hur det såg ut vidare ned i ravinen ochjag som stod längst bak backade en bit och kollade ned i ravinen. I början vardet två dropp på ungefär 1,5-2 meter vardera. Jag svarade att det såg bra ut,väntade på Fredrik som vände om han med, innan jag åkte ned i ravinen igen.Eftersom det var mycket nysnö och allt var orört (vem är så dum att åka i en brantoch skitsvår bäckravin, hehe) så gick det väldigt bra att åka ned där. När jaghade åkt typ hundra meter såg jag att det började flacka ut i ravinen och detkändes väldigt bra. Kricke och Daniel som hade tagit en annan väg hade kommitin till det parti i skogen där Peter hade vänt, så vi sa åt dem via radion attvända om och följa våra spår tillbaka till ravinen. Vi väntade på dem och efterett tag dök även de upp. Vi åkte ned i bäckravinen och hoppade fram ochtillbaka över själva bäcken, det var faktiskt riktigt rolig åkning. Heltplötsligt skråade Peter upp i skogen igen, och där framme såg han något som sågut so en liten stig. Vi följde efter honom och efter ett tag blev det dåligtmed snö, så vi tog av oss våra skidor och började traska. Efter att vi hadegått i någon minut så säger Peter att han ser pisten, och det kändes väldigtbra. Vi tog på oss skidorna igen och gled ut ur skogen till ett öppet fält somsedan tog oss ut till pisten. Nu var klockan mycket och vi var trötta, såKricke kollade när bussarna gick, och nästa som skulle ta oss ända hem gick om45 minuter, så vi satte oss i baren och tog en öl var under tiden. Det var en skiddagfull av äventyr det! Väl hemma tog jag och Daniel varsin snabbdusch innan viåkte in till Schruns för att handla bröd och Daniel skulle handla pjäxor. Vigick till intersport och Daniel provade pjäxa efter pjäxa. Till slut fastnadehan för en modell, ett par Nordica Speedmachine 14, precis sådana som jag har,fast med ny design.

Fredag 13:e februari. Inatt har det snöat. Det har kommitmycket och det snöar fortfarande. Vi tog bussen till Hochjoch och åkte skoghela dagen. Idag stannade Peter hemma. Hans flickvän kom sent igår kväll, ochhon hade feber den stackaren. Daniel som inte har köpt några alpinskidor än lånadePeters lagg idag. Eftersom det snöade så höll vi oss i skogen hela dagen. Vivar i stort sett ensamma om att åka där, eftersom det egentligen är förbjudet.Men de lokalbor vi har pratat med säger att det ända pistörerna ochliftvakterna kan göra är att säga till dig att du inte får åka mer i systemetden dagen. Bara polisen kan ge dig böter. Dessutom ska de bara vara kinkiga närom man åker över små träd. Vi åkte i alla fall i skogen där det även går enrodelbana som många åker skidor på. Det blev en del fotande och filmande underdagen. Mot slutet av dagen så fotade jag Fredrik och Kricke som hoppade på ensnötäckt stubbe. De körde vidare utmed rodelbanan när jag hade fotat dem. Jagstod i skogen två meter ovanför rodelbanan och plockade ihop kameran ochkrängde på mig ryggsäcken när det stannar två män nedanför mig på rodelbanan.På den enas jacka ser jag att det står polizei. Helvete, tänker jag. De frågarmig på tyska om jag har åkt i skogen, men jag svarar inte på det utan frågar pålite halvknackig engelska om de pratar engelska. De båda skidppoliserna blirtysta och tittar på varandra, efter ett tag så säger den ena av dem att hanpratar lite engelska. Det blir tyst igen. Polisen som inte kan engelska knäckerur sig ett ”verboten” och pekar på skogen. De frågar om jag har pengar på mig,och jag svarar nej. Då vill de kolla mina fickor, men det fattar såklart intejag, eftersom de pratade mest tyska när de frågade det. Så det blev ingenvisitation, tur var väl det eftersom jag åkte runt med 60€ i fickan. Den enapolisen börjar prata tyska med den andra, och jag förstår att han sa typ ”vifår väl låta honom åka nu då”, sedan säger de på engelska, ”next time, money.Visa-card!” under tiden jag stod där och pratade med polisen så ropade Fredrikpå mig på radion ett par gånger, så jag skyndar mig fram på rodelbanan i hoppom att hinna fram till Kricke och Fredrik innan poliserna gör det. Eftersompoliserna var sämre på att åka skidor än turisterna så var det inga problem.Jag säger åt dem att polisen kom, och att vi bör åka ut till pisten så snabbtsom möjligt. Nu var det liksom kört att åka mer i skogen för dagen, så vi togpisten ned till dalen och gick till tåget istället. Lika bra att åka hem då,när man ändå inte kan se något då man inte får åka i skogen. Men idag har nogändå varit säsongens bästa dag, hittills!

Lördag 14:e februari. Idag när klockan ringde var jag mycketsegare än vanligt. Utanför fönstret snöade det, och det låg redan en decimeterpå marken. Jag var seg men tvingade på mig skidstrumpor och underställ i allafall. Upp och äta frukost, göra lunchmackor och packa ryggsäcken. Alla var litesega idag. Det pratades om vilodag, men eftersom det snöade ute kändes det felatt vara hemma en så fin dag. Men, jag som trillade för en massa småsaker redanigår kom fram till att det nog var smart att ta vilodag idag. Jag menar, om manfår bakåtvikt och inte orkar stå i landningen efter att ha ”hoppat” över en 25centimeter hög stubbe så är benen inte som de ska vara. Jag bestämde mig alltsåför att ta en vilodag. Efter frukost kollade jag på ett avsnitt av playa delsol, redigerade en bild och jag hann med att plocka ur diskmaskinen innan Peteroch Hanna vaknade. När de åt sin frukost hade jag hunnit bli hungrig igen, såjag åt en av mina lunchmackor och tog en kopp kaffe. När alla hade ätit upp såsatt vi och småpratade om lite allt möjligt innan vi begav oss in till Schrunsför att kolla på pjäxor åt Hanna. Hon fick fötterna scannade och provade tvåpjäxor, men hon fastnade för de första hon testade, ett par Salomon idol 8, ensmal damsko med 80 i flex, inte speciellt hård eller så avancerad, men denkostade ändå 350€, och med formgjuten sula skulle det hela gå på 430€ vilketkänns rätt mycket för en så pass mjuk sko. Det blev ingen affär där inte.istället gick vi till Billa och köpte lite lunchmat och annat istället. Ja,under en vilodag händer inte så mycket. Väl hemma sitter man bara och segar ochkollar på MTV och väntar på att tiden ska gå.

Söndag 15:e februari. Sol och blå himmel, härligt. Buss tillGolm. På bussen kliver jag, Kricke, Peter och Fredrik på. Hanna har fortfarandelite feber och Daniel tog vilodag. Killarna har packat med stighudar, de kör pårandonnébindningar så de slipper släpa på trekkers, som jag måste göra. Det göratt jag idag hoppade över att ta med hudar och trekkers, eftersom jag villeprioritera att få med kameran i väskan, och med både kamera, trekkers och hudarblir det otroligt fullt, och dessutom tungt då man redan har med sig en spade,sond, flaska saft, mackor, goggles, gogglesfodral, extravantar, mössa,solglasögon, innerhandskar, verktyg samt lite första-hjälpenartiklar. Så jaglämnade hudar och trekkers hemma, men eftersom det var första dagen som detinte skulle snöa så måste man inte gå långt för att få fin åkning, då kan manlika gärna sätta fast skidorna på ryggsäcken och gå upp för berget i barapjäxorna. När vi har tagit oss så långt som det går utan att behöva gå såsätter jag snabbt fast mina skidor på ryggsäcken och börjar gå medans killarnastrular med sina hudar. Framför oss är det några som redan har börjat tura, såkillarna slipper spåra själva. Jag däremot, som inte går på hudar får det litejobbigare. Jag måste göra nya spår. Det är nämligen så, för er som inte vet,att om man går i de spår som någon har gjort med hudar så greppar det inte likabra för de som går i samma spår (med hudar) efteråt. Eftersom jag är så snällspå går jag alltså inte i de spårade spåren, utan spårar upp nya gå-spår. Jag vändermig om då och då för att se om killarna närmar sig, men jag ser dem inte. Närjag kommit fram till den topp vi skulle gå till så kränger jag av mig rygganoch sätter mig på en sten och äter lite macka medans jag väntar på de andra.Efter ett par minuter kommer även de upp och vi gör oss alla klara för nedfärd.Snön är otroligt fin och den verkligen gnistrar i solen. Innan vi ger oss av såkommer vi fram till att Kricke ska fota mig vid en stubbe som finns nästanlängst ned på åket. Vi får ett väldigt fint åk, vi är de första som åker detfacet efter detta snöfallet. Så småningom når vi stubben som jag ska hoppa påoch bli fotad. När jag är på väg upp för att ta sats mot stubben säger krickenågot om att han ska filma. Jag säger att jag hellre blir fotad och han sägeratt det är okej. När jag kommit en bit på vägen säger Kricke att han inte harnågon stillbildskamera med sig. Bra där, Kricke. Som tur var hade jag med migmin, så jag säger att då får han fota med min istället. Jag tar och ger Krickemin ryggsäck och jag tar Krickes, sedan fortsätter jag upp för att fåordentligt med fart ut från stubben så det blir ett bra kort. När jag är uppeså säger Kricke att han är klar med kameran, jag frågar om han ställt inSeriebildstagning på kameran, men det hade han inte. Tur att jag frågade. Hanställer in det och ger mig klartecken så att jag kan ge mig iväg ut överstubben. Jag får inte så mycket fart, men det blir lite luft i alla fall, ochjag kan såklart inte hålla armarna stilla utan flaxar med dem som enhelikopter. Något kort kan nog ha blivit bra ändå. Efter det åker vi ned tillliften och när vi kommer upp säger magen att det är dags för lunch, så vi tarlunch. Äter lite Schnitzel och Pommes och tar sedan samma åk igen, men utan attfotografera den här gången. På väg upp är jag snabbast igen, ännu snabbare änförra gången eftersom jag inte behövde spåra upp nya spår nu, och det var någrasom hade gått utan skidor i de andra spåren, så killarna på hudar fick det litebakhalt, haha. När Peter skulle spänna sina pjäxor innan åket upptäckte han atthan hade tappar sitt ena spänne. Jag kollade på mina pjäxor, spände dem ochinsåg att även ett av mina spännen hade blivit defekt. Inte helt trasigt, baralite böjt i en konstig vinkel. Som tur var så går det att använda som det är,utan att jag måste laga det. Lite senare på dagen åkte vi ned för en annanbrant där jag skulle fota lite. Solen stod lågt, precis ovan snökanten därifrånjag stod. Jag sa till Kricke på radion att jag var klar, berättade var han skulleåka och att han kunde ge sig iväg när han var redo. Det var svårt att fotaeftersom det var otroligt mycket motljus, men jag tror att något kort kan hablivit riktigt bra. Det återstår att se när jag har fört över dem till datorn.

Måndag 16:e februari. Shit, det börjar bli en riktig dagbokav det här nu. Vi tog vilodag idag, alla utom Peter och Hanna. Efter frukostslappade vi lite innan Fredrik, Daniel och Kricke bestämde sig för att ta bilenin till Bludenz för att först handla, sedan skulle Kricke åka hem med matenmedans Daniel och Fredrik skulle ta sig till klätterhallen och klättra lite.Men det blev ingen klättring för dem, det blev McDonalds istället. Under tidende var inne i Bludenz så lagade jag ett par av mina skidor, åt lite lunch ochgick igenom raw-filerna ifrån gårdagens fotografering. Jag gjorde ett montageav sekvensbilderna från stubb-hoppet och fixade även till en enskildexponering. Det blev ganska bra, ingen sensation men rätt okej ändå. Jagredigerade även två av bilderna jag tog på Kricke i motljus, och två av dem ärjag riktigt nöjd med. Rent åkmässigt är det inte så extremt, men fotomässigttycker jag att de är riktigt fina. De kommer förmodligen upp här på bloggen. Jaunder en vilodag händer det inte så mycket, man vilar mest bara, och hartråkigt. Även om det är kul att jobba i photoshop så pallar man inte med attsitta vid datorn precis hela dagen. Då är det tur att man har lite skidor attreparera och så. Imorgon blir det dock skidåkning igen. Enligt prognosen skadet komma upp till 70 cm snö natten till imorgon och imorgon. Förmodligenkommer det inte riktigt så mycket snö just här, men det ska tydligen ändå kommaminst 20 cm, och det får man vara glad över. Tyvärr ska det även blåsa en del,så de varnar för lavinrisk, en fyra på skalan (som är graderad 0-5, och vid 5som knappt används stängs i princip hela skidsystem för att det är så farligt)så imorgon får vi vara mer försiktiga än vanligt. Kricke ska förmodligen ta medsig sin systemkamera dagen till ära, så man kanske fastnar på en bild undermorgondagen. Vi har bara ett problem. Var ska vi åka när det snöar och är dåligsikt? Mina chanser att spela korkad om polizei kommer i skogen är inte så branu. Varför är de så otroligt korkade så de inte låter oss åka skidor i skogen?Det är det absolut sämsta med Vorarlberg, alla dessa ”respektiere deinegrenze”-skyltarna och de andra varianterna av åk-inte-i-skogen-skyltarna somsitter uppe nästan överallt i skogsbrynen, vi hatar dem.

Tisdag 17:e februari. OJ OJ OJ VILKEN OTROLIGT BRA J*VLADAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! På morgonen när vi tittade ut så snöade det, och dethade kommit cirka 20 centimeter på marken utanför huset. Fint, tänkte vi ochåkte till Hochjoch. Tog liften upp och åkte ett åk i skogen, men det kändeslite jobbigt med tanke på vad som hände i fredags. Så vi tog liften upp ochåkte vidare till 8-stolsliften för att åka lite offpist mellan pisterna. Därvar det dock alldeles för flackt, så vi höll oss i pisten där det visserligenvar puckligt, men ändå väldigt mjukt. Där blev det några åk innan vi tog lunch.Det snöade under hela tiden vi åkte och även under tiden vi åt lunch, så då vihade ätit upp våra gourmetsmörgåsar så kände vi för att vara lite lagklösa, såvi drog oss ut mot skogen för lite skogsåkning. Shit, säger jag bara. Vilkenotroligt åkning det var. Snö upp till midjan och faceshots hela tiden. Det varnästan för flackt i skogen för den mängden snö det var, och ändå åkte man debrantaste partierna i skogen. I mitten på andra åket så trillade Kricke på envandringsväg i skogen, tappade ena skidan och var nästan begravd i snön. Då serFredrik en brädåkare kommandes uppifrån i skogen, och han var klädd i grönt,precis som den ena polisen som haffade mig. Då hade Fredrik funderat på attsäga till mig att vi skulle lämna Kricke där, och bara åka iväg till liftenigen. Men när brädåkaren närmade sig så kändes det rätt uppenbart att det intevar en polis. Killen stannade ett par meter innan Kricke och såg väldigt gladut. Jag gjorde tummen upp till honom och han åkte fram och hjälpte Kricke upp.Jag frågade om killen var ifrån Montafon eller i närheten, han skrattade liteoch sa att han var ifrån Tennesse. Vi hade alltså träffat på en amerikan. Hanåkte ensam och hade följt efter oss från pisten ut i skogen, och när Krickeefter ett tag hade tagit sig upp så frågade amerikanen om han fick åka med ossunder dagen, och visst fick han det. Vi åkte några åk och det var helt otroligtvad bra det var. Man kunde knappt se för all snön som stänkte upp i ansiktet,än mindre andas. Jag måste köpa en snorkel tror jag. Vi snackade en del medamerikanen då vi åkte lift upp, det visade sig att han bodde och jobbade iTyskland, så han tog ibland bilen iväg och åkte lite bräda. Han fick Krickesnummer så att han skulle kunna kontakta oss nästa gång han kommer hit och åker.Jason presenterade han sig som. Efter ett par åk till så var det någon somropade på honom. Det var en tjej som visade sig vara hans flickvän. Hon åkteockså bräda men var tydligen trött i benen så hon åkte inte i skogen. Visnackade lite med henne också, sedan tog vi och Jason ett par åk till i skogeninnan vi träffade hans tjej i liften igen. Nu var klockan mycket, så vibestämde oss för att ta ett åk till innan vi skulle möta upp Jasons tjej nere vidUr-Monti för ett par öl. Vi tog vårat sista åk, och på vägen ned finns det ettfält man kan skråa ut till som ligger vid sidan av pisten. Det gjorde jag. Därvar det otroligt mycket snö. Jag åkte bara rakt ned och fick en massa snö iansikte så jag såg verkligen ingenting. När man har åkt skidor en hel dag såblir man dessutom lite andfådd, så man andas med munnen, vilket betyder attvarje gång man drar in luft med munnen så får man in sjukt mycket snö också.Kallsup i snön liksom. Som tur var så är inte det fältet så stort, så jagöverlevde utan att kvävas. Ut i pisten igen. Jag tittar upp för att se att jaginte krockat med någon när jag ska svänga ut i pisten, men det ända jag ser ärturister som till synes ligger och vilar i backen. Haha. Jag bränner vidare neri pisten och kör som vanligt om turisterna som om de vore slalomkäppar. Nerevid pistens slut ligger Ur-Monti där vi ska ta en välförtjänt öl. På väg ned ipisten träffade vi även Peter som under ett par dagar åker bräda för att hållasamma nivå på åkningen som hans tjej. Peter var ensam, Hanna skulle ta liftenned. Jason beställer öl till oss alla och vi börjar dricka. Efter ett tagbörjar Peter undra var Hanna har tagit vägen, hon borde ha kommit ned medliften nu. Jag föreslår att han ska ringa henne, men han klagar på att hanstelefon är trasig, knappsatsen är låst och kan inte låsas upp. Jag föreslårhonom att han ska starta om telefonen, vilket han även gör, och vips såfungerar den som vanligt igen. När han startat den så får han ett sms frånHanna där hon skriver att hon hade tagit fel kabin och åkt upp mot berget igen.Strax därefter kom Jasons tjej ned, lagom till vi skulle beställa in andraölen. Den drack vi upp snabbt och när det var tid för den tredje kom även Hannaned med liften. Vi hade trevligt där när alla var samlade. Efter ett tag såbegav sig Hanna och Peter ned till intersport för att byta Hannas pjäxor. Vikollade på klockan och insåg att vi inte skulle hinna med det kommande tåget,så medans Hanna och Peter var på intersport tog vi andra en till öl. Efter detså drog vi på oss skidorna och gled ned mot Bahnhof. Vi fick sällskap halvavägen av Jason och hans tjej. När vi kom ned till stationen så var precis Peteroch Hanna färdiga på intersport så vi hoppade på tåget samtidigt, och när vihade satt oss till rätta så gled vi iväg så sakteliga mot St Anton im Montafon,där vi klev av för att sedan bestiga den otroliga backen ända upp till våranlägenhet. Även här i St Anton så har det kommit mycket snö. Redan imorse togjag och Kricke på oss skidorna utanför dörren när vi skulle glida ned tillBahnhof. Imorgon gör vi säkerligen samma sak då vi ska ta första tåget borttill Gargellen. Inatt ska det fortsätta att snöa för att framåt dagen sprickaupp och bli soligt. Imorgon kan bli en väldigt bra dag.