Fredag 27:e mars

Idag tänkte jag blogga lite igen, det var ett tag sedan nu.Eftersom jag är hemma idag och inte har så mycket att göra passar det ganskabra att skriva lite, så jag gör det. Jag var hemma igår med, och anledningentill det är att jag i onsdags när jag kom hem, nästan hög efter en otroligskiddag skulle hänga ut mitt ryggskydd på vädring, så jag öppnar dörren ochPANG! där var min tå i vägen, den tå som jag fick opererad för två år sedan.Det var precis så att tån inte gick fri under dörren, så nageln fastnade idörrens underkant och den veks från roten på vänster sida och ända över tillandra sidan. Såklart lossnade den delvis från tån så det började blöda. Jaghängde i alla fall ut mitt ryggskydd innan jag gick till toaletten för att taav mig strumpan och tvätta tån från allt blod och framför allt det svett somman dragit på sig under dagens skidåkning. Konstigt nog gjorde det inte så ontjust nu, så jag satte på ett plåster för att skydda nageln från vidare smällar,den satt trots allt kvar på tån. Jag duschade och hann med att äta innansmärtan kom. Nu kändes det precis som när bedövningen släppte efteroperationen, aj. Jag fick en värktablett av Peter och gick och vilade resten avdagen.

Följande morgon kändes det bra i tån, så jag provade attsätta i foten i pjäxan, men jag kom inte långt innan mitt undermedvetna fickmig att dra upp foten igen på grund av all smärta. Jag såg ut genom fönstretoch nästan grät lite inombords när jag såg hur mycket snö som trillade ned frånhimlen samtidigt som jag insåg att det inte skulle bli någon skidåkning för migden dagen. Istället blev det en seg vilodag hemma. Peter var den enda av osssom drog sig iväg till Silvretta. Kricke trillade igår och sträckte ljumskenoch knäckte till nacken, så han var lite mörbultad imorse. Daniel ärfortfarande förkyld så han stannade hemma på grund av det.

Då Peter väl kom hem och berättade om hur bra dagen hadevarit så ville jag bara slö sönder den förbannade dörren som sabbade min tå ochmin skiddag.

Nåväl, tillbaka till idag. När jag vaknade och hade tagit påmig underställ och skidstrumpor, fast besluten om att äntligen få åka skidor såtryckte jag ned foten i pjäxan, det kändes bra. Jag spände mina spännen tillmax, vad jag brukar få göra mot slutet av dagens åkning. Jag kände sedan efterhur det kändes med tån. Den värkte. Skit också. Men den värker inte så mycket,jag kanske kan åka ändå? Nej, nu värker den mer. Jag vill inte riskera attbehöva gå igenom samma fas som för två vintrar sedan, så jag drog ur foten urpjäxan igen och tröstade mig med att det var väldigt mulet och dålig sikt ute,samt att det eventuellt skulle regna idag, med en snögräns på ca 1700 meter.

Kricke och Peter kom hem vid halv tolv. De hade varit iGargellen men där var det mesta stängt på grund av lavinfara, så de vände hemåtigen. I samband med att de kom hem så ändrade sig vädret och det blev solsken,så jag värmde lite lunch och satte mig och åt ute i solen. Då jag var klar komKricke hem från sin joggingrunda. Han tänkte att något måste han göra idag ialla fal, så han gav sig ut och sprang lite. När även Kricke hade käkat så åktePeter och Daniel in till Bludenz för att klättra. Jag och Kricke tog vårasystemkameror och promenerade ut i bara jeans och t-shirts för att fotograferalite. Vi tänkte gå till ett vattenfall som finns i skogen en bit härifrån, menvägen dit var täckt av snö och hala löv och eftersom det är ganska brantastigar mot slutet så kom vi inte hela vägen fram, utan fick nöja oss med litesmåfall halvvägs fram till stora fallet.

Väl hemma från vår fotorunda så klädde jag om till shortsoch bar överkropp för att sitta ute och njuta av solen, härligt. Det var riktigsommarvärme ute så länge solens strålar inte hindrades av något moln.